Otränad och överviktig till Ironman på 2 år- Ingenting är omöjligt!

Förra helgen var en helg fylld av känslor, känslor där jag hela helgen och dag för dag återupplevde förra årets makalösa prestation. Då var det nämligen på pricken ett år sedan jag startade Ironman i Kalmar. Ja det låter faktiskt fortfarande helt sjukt att jag faktiskt har gjort en Ironman. Det ligger liksom inte alls i min självbild. Jag..., som för tre år sedan var en riktigt dåligt tränad och överviktig småbarnsmamma, företagsledare och entreprenör som jobbade typ jämt, ... har gjort en hel Ironman. Sug på den; 3860 km simning, 180 km cykel och 42,2 km löpning. 42,2 km löpning, det är ett helt maraton och det gör man alltså efter dom andra grenarna. Det var för 3 år sedan jag bestämde mig på riktigt. Det var dags att fokusera på de viktigaste sakerna i mitt liv, nämligen mig själv, min älskade familj och mina fina vänner. Det har inte varit helt lätt..., men det går..., om man verkligen vill och om man är beredd att tänka nytt.

Som sagt, det går inte riktigt in att jag verkligen har gjort en Ironman. Därför passade jag på att njuta av den fantastiska upplevelsen ännu en gång nu när 2016 års upplaga av Ironman gick i Kalmar. Allt för att få glädjas en extra gång och att bit för bit ändra min egen självbild. Det tar faktiskt rejält med tid och kräver ständig upprepning.

Jag lägger in lite bilder också så att jag verkligen ser att det är jag och ingen annan som körde loppet åt mig :-). Minns verkligen glädjen jag kände större delen av loppet (kanske inte sista varvet på löpet men ändå..). Jag fokuserade på att vara i nuet, att verkligen njuta och ta mig i mål. Och inte minst, att fira när det var klart!

Nöjd och glad upp ur vattnet! Tuff simning med blåsten men jag kände mig trygg och lugn hela simningen. Andningen funkade bra men lyckades navigera fel liksom många med mig.  

Ut på cykeln efter en snabb växling. Pigga ben och en makalös publik! 

På Öland inser jag att jag simmat kanske bra i de stora vågorna eftersom många kändisar passerade mig på cykeln. Grymt blåsigt vad det stundtals och efter halva cyklingen fladdrade tanken förbi att jag skulle springa ett helt maraton. Bort med dumma tankar, fokusera här och nu!

Ja vad säger man, bilden säger nog det mesta. Såååå jäkla nöjd!

Oj vilken obeskrivlig känsla att höra "You are an Ironman" efter att ha blivit framhejad av alla härlig människor i Kalmar. Vilken folkfest och vilken stämning! Närmare än såhär kommer jag nog aldrig till känslan av att vara ett riktigt proffs :-).

Egentligen hade jag ju bara som mål att ta mig just i mål men gräver man lite i tankarna inför loppet så hade jag 12, 13 och 14 h som olika mål. Simningen gick långsammare än planerat eftersom jag simmade fel och det var mycket vågor. Cykeln hade jag faktiskt räknat med under 6h men blåsten på Öland var tuff. Löpningen brakade ihop helt sista varvet, hade nog trott att 4:30 skulle vara en hyfsat rimlig tid... 

Nog om återblicken. Man kan ju inte leva på gamla meriter har jag hört. Jag hade många vänner på startlinjen i Kalmar i år som jag följde med spänning hela dagen. Faktum är att jag själv också skulle ha startat, men det blev inte så detta år. Jag var inte ens på plats. Det blir inte alltid som man har tänkt sig och för att köra en Ironman behöver man vara både mentalt och fysiskt redo vilket jag inte var denna gång.

Jag är imponerad över alla otroliga prestationer från helgen. Allt ifrån dem som faktiskt klarade en Ironman för första gången, till dem som gjorde personbästa, knep en plats till Hawaii eller Aron Andersson som är den första rullstolsburna att göra en Ironman. Helt galet faktiskt. Vilken inspiratör!

Inte minst är jag otroligt imponerad över min vän, Therese Malakow, som genomförde sin första Ironman. Therese visar verkligen att ingenting är omöjligt. Jag glömmer aldrig meddelandet från Therese några dagar innan julafton för lite drygt 1,5 år sedan. Therese berättade att hon dagarna innan hade åkt upp akut till sjukhuset efter att ha svimmat hemma. Väl på sjukhuset fick Therese hjärtstopp och blev akut opererad. Therese lever numera med pacemaker. Det är svårt att ta in faktiskt. En Ironman med pacemaker! Så imponerande! Vilken Ironwoman!

Therese från ett utdrag ur Runners World i augusti förra året.

Ingenting är omöjligt och det finns verkligen oändligt med saker att vara tacksam över i livet. Jag är väldigt tacksam över min fantastiska och starka kropp som hänger med på alla mina tokiga upptåg. Jag är också tacksam för min superkraft, nämligen pannbenet. Det kommer att komma väl tillpass i augusti nästa år!

Ta hand om er och glöm inte att livet pågår nu!