Otränad och överviktig till Ironman på 2 år- Ingenting är omöjligt!

Förra helgen var en helg fylld av känslor, känslor där jag hela helgen och dag för dag återupplevde förra årets makalösa prestation. Då var det nämligen på pricken ett år sedan jag startade Ironman i Kalmar. Ja det låter faktiskt fortfarande helt sjukt att jag faktiskt har gjort en Ironman. Det ligger liksom inte alls i min självbild. Jag..., som för tre år sedan var en riktigt dåligt tränad och överviktig småbarnsmamma, företagsledare och entreprenör som jobbade typ jämt, ... har gjort en hel Ironman. Sug på den; 3860 km simning, 180 km cykel och 42,2 km löpning. 42,2 km löpning, det är ett helt maraton och det gör man alltså efter dom andra grenarna. Det var för 3 år sedan jag bestämde mig på riktigt. Det var dags att fokusera på de viktigaste sakerna i mitt liv, nämligen mig själv, min älskade familj och mina fina vänner. Det har inte varit helt lätt..., men det går..., om man verkligen vill och om man är beredd att tänka nytt.

Som sagt, det går inte riktigt in att jag verkligen har gjort en Ironman. Därför passade jag på att njuta av den fantastiska upplevelsen ännu en gång nu när 2016 års upplaga av Ironman gick i Kalmar. Allt för att få glädjas en extra gång och att bit för bit ändra min egen självbild. Det tar faktiskt rejält med tid och kräver ständig upprepning.

Jag lägger in lite bilder också så att jag verkligen ser att det är jag och ingen annan som körde loppet åt mig :-). Minns verkligen glädjen jag kände större delen av loppet (kanske inte sista varvet på löpet men ändå..). Jag fokuserade på att vara i nuet, att verkligen njuta och ta mig i mål. Och inte minst, att fira när det var klart!

Nöjd och glad upp ur vattnet! Tuff simning med blåsten men jag kände mig trygg och lugn hela simningen. Andningen funkade bra men lyckades navigera fel liksom många med mig.  

Ut på cykeln efter en snabb växling. Pigga ben och en makalös publik! 

På Öland inser jag att jag simmat kanske bra i de stora vågorna eftersom många kändisar passerade mig på cykeln. Grymt blåsigt vad det stundtals och efter halva cyklingen fladdrade tanken förbi att jag skulle springa ett helt maraton. Bort med dumma tankar, fokusera här och nu!

Ja vad säger man, bilden säger nog det mesta. Såååå jäkla nöjd!

Oj vilken obeskrivlig känsla att höra "You are an Ironman" efter att ha blivit framhejad av alla härlig människor i Kalmar. Vilken folkfest och vilken stämning! Närmare än såhär kommer jag nog aldrig till känslan av att vara ett riktigt proffs :-).

Egentligen hade jag ju bara som mål att ta mig just i mål men gräver man lite i tankarna inför loppet så hade jag 12, 13 och 14 h som olika mål. Simningen gick långsammare än planerat eftersom jag simmade fel och det var mycket vågor. Cykeln hade jag faktiskt räknat med under 6h men blåsten på Öland var tuff. Löpningen brakade ihop helt sista varvet, hade nog trott att 4:30 skulle vara en hyfsat rimlig tid... 

Nog om återblicken. Man kan ju inte leva på gamla meriter har jag hört. Jag hade många vänner på startlinjen i Kalmar i år som jag följde med spänning hela dagen. Faktum är att jag själv också skulle ha startat, men det blev inte så detta år. Jag var inte ens på plats. Det blir inte alltid som man har tänkt sig och för att köra en Ironman behöver man vara både mentalt och fysiskt redo vilket jag inte var denna gång.

Jag är imponerad över alla otroliga prestationer från helgen. Allt ifrån dem som faktiskt klarade en Ironman för första gången, till dem som gjorde personbästa, knep en plats till Hawaii eller Aron Andersson som är den första rullstolsburna att göra en Ironman. Helt galet faktiskt. Vilken inspiratör!

Inte minst är jag otroligt imponerad över min vän, Therese Malakow, som genomförde sin första Ironman. Therese visar verkligen att ingenting är omöjligt. Jag glömmer aldrig meddelandet från Therese några dagar innan julafton för lite drygt 1,5 år sedan. Therese berättade att hon dagarna innan hade åkt upp akut till sjukhuset efter att ha svimmat hemma. Väl på sjukhuset fick Therese hjärtstopp och blev akut opererad. Therese lever numera med pacemaker. Det är svårt att ta in faktiskt. En Ironman med pacemaker! Så imponerande! Vilken Ironwoman!

Therese från ett utdrag ur Runners World i augusti förra året.

Ingenting är omöjligt och det finns verkligen oändligt med saker att vara tacksam över i livet. Jag är väldigt tacksam över min fantastiska och starka kropp som hänger med på alla mina tokiga upptåg. Jag är också tacksam för min superkraft, nämligen pannbenet. Det kommer att komma väl tillpass i augusti nästa år!

Ta hand om er och glöm inte att livet pågår nu! 

Swimrunpremiär- shit vad läskigt!

Ibland är jag allt annat än nöjd över de galenskaper jag hittar på här i livet. Igår morse var en sådan dag... Då var det dags för swimrunpremiär med min partner Nico. Vad är det jag har anmält oss till? Vi ska alltså köra Loftahammar Enduranceday, dvs simma dryga 9 km och springa 34 km i skärgårdsterräng. Inte nog med det så ska vi göra 20 sträckor av varje, alltså 20 simsträckor, 20 löpningar, 20 gånger upp ur vattnet, 20 ner i vattnet.

Jag gillar verkligen att prova nya saker, eller i varje fall att träna för det. Däremot ifrågasätter jag mitt val av utmaningar, varför inte prova en kortare variant först? Nejdå... inte jag. Jag väljer typ det längsta förutom Ö till Ö. Vansinne om man ska summera det i ett ord... Men inget är ju omöjligt, eller hur var det?

Som tur är så är jag väldigt duktig på att njuta av första gången jag gör ett lopp. Jag har alltid mina mål klara för mig när jag gör något för första gången. Att ha roligt, njuta och att ta mig i mål! Jag brukar tänka på att det kommer aldrig någon mer första gång så det gäller verkligen att njuta. Det blir aldrig någon mer chans att helt kravlöst prestera och inte ha någon tid att jämföra med.

Jag har aldrig hållit på med sport och tävlingar (undantaget tennis när jag var yngre) och är ingen utpräglad tävlingsmänniska även om många tror det. Jag är dessutom sladdis så jag har aldrig haft något syskon att kampas med. Däremot har jag alltid varit hård mot mig själv med allt vad det innebär när det kommer till att prestera vilket är ett typiskt drag hos sladdisar. Det innebär att jag lägger ganska stor press på mig själv när jag gör en tävling igen, jag vill alltid bli bättre och har väldigt svårt för känslan när jag försämrar en tid. Det är något jag jobbar hårt med just nu, dvs att njuta även när jag lägger press på mig själv! En viktig sak jag har lärt mig är dock att jag aldrig glömmer bort att fira när jag har uppnått mina mål! Det är verkligen jätteviktigt. Men som sagt, denna gång var jag faktiskt lite osäker på om vi verkligen skulle ha något att vira, skulle vi ta oss i mål? Iofs så skulle vi i vilket fall ha firat, för det finns oftast något att fira. Tex att vi faktiskt vågade utmana oss själva. Tänker man efter lite så finns faktiskt alltid något att fira och vara glad för.

Den här gången var jag väldigt nervös innan starten gick. Simningen var jag inte särskilt orolig över. Jag har inga som helst problem med simning i öppet vatten (undantaget att jag hatar sjögräs) och dessutom har jag tränat en hel del sim under senare delen av våren och sommaren. Dessutom är Nico är en grym simmare och i värsta fall visste jag att han skulle dra mig om jag blev alltför trött. Däremot är löpformen inte vad den borde vara. Löpning har alltid varit min svagaste gren (liksom Nicos) och jag har tyvärr inte varit tillräckligt motiverad för att träna löpning i tillräcklig mängd och dessutom har jag slarvat med styrkan. Skulle min fot hålla för den oländiga terrängen vi hade framför oss? Skulle vi klara detta tuffa lopp? Jag ville verkligen att vi skulle ta oss i mål...

På kvällen innan räknade vi lite på vilka tider vi skulle lyckas med. Mest för att kontrollera så att vi skulle klara tidspärren på Rågö. Efter att ha räknat på respektive delsträcka kom vi fram till knappa 8h. Där och då kändes det helt orimligt, vi trodde nog båda att det snarare skulle bli dryga 9h. Vi kom fram till att vi i vilket fall borde klara spärrtiden om inget väldigt oförutsätt som en bruten fot eller något skulle sätta käppar i hjulet. Skönt!

Passade även på att studera kartan ordentligt och skriva upp alla delsträckor på paddeln. Tack bästa och rutinerade Therese för det tipset! Hade aldrig klarat loppet utan att veta hur lång respektive löpsträcka var. Min superkraft är mitt pannben och jag har kommit på att jag är väldigt bra på att bara fokusera på just den delsträckan
jag befinner mig i. Orkar liksom inte tänka på hur långt det är kvar
så jag väljer helt enkelt att inte tänka på det.

Vi gick och la oss tidigt. Nico hade ordnat så att vi kunde bo hos hans trevliga svärfar Lasse som också var involverade i loppet. Stort tack för det Lasse! Lasse jobbar för Sjöräddningen som har till uppgift att säkerställa att inga båtar kommer och kör över oss när vi ska simma. Det känns väldigt skönt. Man är ju trots allt väldigt utsatt mitt i det öppna vattnet och vi syns inte särskilt bra även om vi hade snygga västar och orange badmössa.

Klockan ringde kl 05:00, sovit skitdåligt och inte det minsta sugen på att gå upp och äta frukost. Hur som, äta bör man så det är bara att masa sig upp och langa in gröt, tärnat äpple, russin, rödbetsjuice,mörk choklad och kaffe med cocosolja. Gröten växte i munnen men jag lyckades trycka in både den och det andra... Shit vad nervös jag är!

Vid starten träffade vi på en hel del kändisar. Ett helt gäng från NocOut var där på svensexa. Den blivande brudgummen såg lite lätt skärrad ut. Håkan W påminde oss om att det blir ett tufft lopp ;-). Ännu mer illamående nu, F-N vad har jag gett mig in på! Två rookisar i swimrun... Tuff bana.... Nej jag tror att jag åker tillbaka till sängen igen.

Träffade även Ulf och Marcus från simgruppen med partner, liksom Per från Mallis och Åsa B med partner. Åsa och hennes partner körde förra året och kör igen. Bra tecken! Så roligt med lite välkända ansikten! Kände mig redan lite mer peppad.

Väl inne i startfållan (efter typ 17 nervöstoabesök) så var det bara någon minut kvar till start. Första löpsträckan var verkligen det jag har oroat mig för som allra mest. Jag är så otroligt dålig på att komma igång på löpningen. Det tar lätt 30 minuter innan jag börjar hitta andning och tempo. Mentalt är det verkligen jättejobbigt. Denna gång skulle vi dessutom starta i backe vilket är ett mardrömscenario för min del... Skulle verkligen ha behövt värma upp men det blev aldrig så. Så dumt!

Hela första löpningen var en pina trots att vi sprang i ungefär samma takt som ett par sengångare. Hjärnspökena började komma. Ska jag verkligen packa ihop och behöva bryta redan på löpningen? Nu är vi typ sist känns det som... Jag är otroligt glad över att vi sprang ner-cabbat. Har väldigt svårt för värme. Dessutom hade vi med oss en flaska med vatten att dricka under vägen fram till första vätskekontrollen. Mitt i detta mardrömscenario kom vi fram till backen med stort B. Nico, jag tänker gå här var det enda jag fick ur mig. När jag kom över krönet såg jag familjen Josefsson och fick lite extra krafter att börja jogga igen. Stort tack för det! Där, äntligen kommer vätskan! Dessvärre ingen energi men eftersom jag aldrig springer utan energi så kunde jag plocka fram en enervit liquid ur våtdräkten ihop med en GT-tablett. Min styrka på lopp är att jag är bra på att äta och fyller hela tiden på ordentligt. Inte lika bra styrka i vardagen, dom där extrakilona är riktigt tunga att släpa på i löpning kan jag säga! Speciellt i terränglöpning när man dessutom måste lyfta ordentligt på fötterna :-).

Äntligen kom första simsträckan! Så skönt med svalka. Nico var grym och drog iväg med oss som en motorbåt. Där och då kändes det som att nu är det den lätta biten kvar! Liiiite tidigt kanske men en bra känsla är aldrig fel.

Känner redan att jag gillar swimrun. Det är verkligen min grej. T.o.m. mer än triathlon. Tänk att få rejsa med en kompis, växla gren hela tiden, träffa massor trevliga människor utmed banan som man också kan prata med eftersom "löpningen" bitvis är så svår så det inte går annat än att gå och då hinner man ju snacka ordentligt. Dessutom gjorde vi oss ingen brådska i depåerna,  vi tog långa energistopp för att fylla på ordentligt med mat.

Efter första simningen träffade vi på Per Englund och hans kamrat. Kul att se några man känner! Dessutom fick vi ett fint foto på oss av Lars Ydreskog som väntade på Åsa och kompani! Stort tack för den bilden Lars!

                           

Loppet rullade på nu och jag kände att vi båda var ordentligt pigga. Nico märkte det på att jag började kvittra ordentligt på banan. Det är rätt tydligt när jag är pigg eller inte kan man säga. Vår plan var hela tiden att ta det lugnt och fokusera på att komma i mål. Det kändes skönt att veta att de två långa simsträckorna var på slutet.

Mantrat för dagen stod Nico för, han har lånat det av Johan Olsson. Jag är stark, jag är uthållig och jag har en bra spurt! Mantrat visade sig fungera riktigt bra!

Björkölöpningen på 4,2 km var galet vacker (all löpning var iofs det men detta var lite extra)! Fina små hus, kossor, vackra klippor och härliga människor som hejade. Vid det här laget hade vi också börjat hittat några par som sprang om oss medan vi simmande om dem. Riktigt roligt att hinna snacka lite på vägen. Bland annat träffade vi och snackade en hel del med Mattias Evald som är arrangör av tävlingen och hans kamrat Magnus Dyborn. Trevligt par även om Mattias var lite lätt irriterad över att vi hela tiden simmande om dem ;-). Vi hade även sällskap av ett annat trevligt mixteam från Västervik. De sprang hela tiden om oss och vi simmade sedan om dem. På näst sista löpet sa de hejdå och tackade för sällskapet. De insåg att det var två långa simningar kvar och därav skulle vi gå i mål före dem. Tack för fint sällskap!

Sista delen av löpet på Björkö var bitvis ganska svår och Nico började se trött ut men energin från äppelpajen i vätskekontrollen strax innan kom strax till oss. Jag är återigen väldigt glad för att jag hade med mig egen energi så att jag kunde ta dem när jag ville och visste att det var lite tuffare löpningar framför oss. Dessutom kunde jag langa till Nico när han såg trött ut :-). Däremot måste jag säga att det var riktigt bra ordnat med energi och vätskekontroller. Depåerna hade dessutom Enervit Liquid vilket jag verkligen gillar. Favoriten var dock de mjuka lakritspengarna. Sååå gott med en annan smak än det sötsliskiga. Tog även chips, saltgurka och aborrfilén på Rågö. Gillade även de nya små röda gelebitarna som jag tror också är enervit. Saknade faktiskt bara en kopp kaffe! En stor eloge till Mattis och hela hans team för en fantastisk och fint arrangerad tävling!

Jag kände mig verkligen stark i huvudet hela vägen. Jag kan inte klaga på kroppen heller. Det var bara under de sista löpen som mitt vänsterknä började göra ont. Jag hade det verkligen på känn. Har sprungit alldeles för lite i terräng och dessutom hade jag inte mer än ett par mil i benen med mina nya swimrunskor. Som att be om problem faktiskt. Bara vi fixade långlöpet på Hasselö så skulle detta gå vägen kände jag.

Jag tror att det är svårt att förstå hur mycket hejarop betyder på vägen. Strax efter uppgången på Smågö, tror jag att det var, så hörde jag Heja Viktoria! Jag var säker på att det var Anders och Kristina som skulle hänga på en båt och heja. Jag hade avslöjat att jag hade ett par rosa calfs så det skulle gå att se mig på löpet. Så himla roligt! Tack till hela familjen Stjärnberg och övriga på båten! Vi såg även Lasse på Sjöräddningen vid ett tillfälle när vi skulle ner i vattnet. Dom vinkade till oss! Tack för det!

Även Hasselö bjöd på ett härligt mottagande i form av Magnus och hans kompis Nicklas. Heja Ekängen hörde vi! Så himla glada vi blev, så härligt med lite extra energi från hejaropen just inför den långa tunga löpsträckan! Tack Magnus! Och tack för de fina bilderna! Här tog vi god tid på oss och åt en massa gott innan vi joggade vidare!

Hasselö gick helt ok faktiskt även om det inte gick fort. Vi var faktiskt lite kalla inledningsvis så vi drog aldrig ner våtdräkten i början som vi hade planerat. Simmet innan på 1000 m var chockartat kall faktiskt så vi behövde bli lite varma. Det dröjde dock inte länge förrän vi valde att dra ner våtdräkten. Bra val även denna gång känner jag! Det är så jobbigt att springa långa sträckor med våtdräkten på. Helt klart värt lite extra tid att dra på de långa ärmarna. Och jag är så glad att jag inte klippte av ärmarna på dräkten. Det blir kallt efter en stund när energin minskar i kroppen, dessutom var det några sim som var obegripligt kalla. Det har ju varit en jättefin sommar men det hjälper inte när det är strömt och vattnet kommer från ytterskärgården.

Känslan att springa sista löpet är obeskrivlig! Sträckan var bara 500m och dragen mitt i en camping så hejaropen var det gott om! Vi hade simmat om flera par på simningen innan vilket också var 1000m. Nu började jag känna mig kall på riktigt. "Löpningen" på Kalvö var omöjlig så där gick vi vilket inte direkt gjorde oss varma. Kände att mina vita fingrar kom smygande och förvarande Nico på att jag var kall. Nu var målet nära! Bara 1200 meter sim. Jag såg att djävulshornen kom fram på Nico, nu jäklar skulle vi simma om några par till. Väl i vattnet så blev jag varm igen! Vivassen bjöd på 20 grader i vattnet! Fantastiskt skönt! Jag kände att jag hade gott om kraft att ta i ordentligt på simningen. De sista 50 metrarna tog vi i ordentligt och lyckades simma om ytterligare ett lag! Gött!

Känslan att komma i mål efter att ha kört i flera timmar är så härligt! Eufori! Ostkakan men grädde och sylt smakade fantastiskt!

Jag älskar verkligen känslan efter målgång. Det är sååå värt all träning och slit på banan!

Vi har haft ett fantastiskt lopp och dessutom utan några incidenter. Nico har navigerat kungligt i vattnet, det var bara på ett ställe på löpet som vi missade nergången till simmet samt en simning som vi blev lite osäkra på var vi skulle.

Vi slutade som nr 6 i mixedklassen och därmed en totalt placering som nr 27 (20:e i herrklassen) av totalt 64 startande par. Sluttiden blev dryga 8:05. Vi är troligt nöjda och stolta över vår prestation på vårt första men inte sista swimrun! Så grymma vi är!

Jag är speciellt stolt över min simning faktiskt. Trots att Nico är grym på simmet och jag ligger bakom honom så känner jag verkligen att jag kunde ta i hela tiden och det fungerade jättebra att köra paddlar under hela loppet! Shit vad jag är bra :-)!

Stort tack till min swimrunpartner Nico som hänger med på dessa galna upptåg! Vilken otroligt härlig dag vi fick tillsammans i skärgården! Champagnen på Sjökrogen var vi väl värda efter att med råge ha uppnått våra mål för dagen! Och visst blir det väl en repris nästa år? Då jäklar ska vi ha tränat löpning ordentligt!

                                

Tack till min fantastiska man och våra fina barn som står ut och stöttar mig och alla mina galna upptåg! 

Foto: Petra Broberg

Välkommen till min blogg!

Vad roligt att du har hittat hit!
Mitt mål med denna blogg är ingen enkel uppgift men det är inte min grej att backa för svåra uppgifter.
Jag vill inspirera så många som möjlig att våga utmana sig själva och skapa sitt bästa liv.
Livet är dyrbart och ibland krävs mindre eller större förändringar i livet för att må bra och kunna njuta av livet. Jag vill att just du ska inse att ingenting är omöjligt även om det snarare är ett visionärt budskap än en sanning. Jag vet att precis allt faktiskt inte är möjligt men genom att försöka, försöka igen och igen och att inte vara rädd för att misslyckas då VET jag att man kommer en bra bit på vägen mot sina drömmar och mål i livet. Låt dig inte begränsas i onödan!
Jag vill inspirera människor att våga förändra sig själva, tankebanor och därmed livet. Ganska ofta är det de små förändringarna som gör den stora skillnaden!

Så hur ska jag då nå mitt mål med bloggen? Jo genom att testa vad ni vill läsa om och vad ni tycker fungerar bäst. Om inte det fungerar så testar jag igen :-).
Kanske en liten förändring skulle fungera bättre?
Vad är det värsta som kan hända?

Jag kommer börja med att skriva om vanliga och speciella dagar i mitt liv. Jag kommer även att skriva om mina tankar och så klart konkreta tips och inlägg om fysisk och mental träning. Det blir säkert något inlägg om kost också och jag lovar redan nu att ni kommer att få stå ut med en och annan kortare rapport från något av mina race. Jag kommer att skriva när jag har något jag vill skriva om.

Jag blir väldigt glad om du som läser kommer med tankar, frågor, inspiration och glada hejarop så är du också en del i att inspirera din omgivning.

Foto: Petra Broberg. Det är även duktiga Petra som har fotat mig och Therese Malakow som är på bakgrundsbilden på bloggen. Tack för fantastiska bilder!